2009-07-13 DJ:s debattartikel i SvD om behovet av aktiva insatser för en jämställd högskola
I en dom i mars i år fann Uppsala tingsrätt att Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) hade diskriminerat kvinnliga sökande till veterinärutbildningen. Vid lottning mellan sökande med lika meriter hade manliga sökande genom s.k. viktning favoriserats. Domen väckte en livlig debatt om s.k. positiv särbehandling. Det är en viktig debatt som måste föras.
Som ordförande respektive huvudsekreterare för regeringens Delegation för jämställdhet i högskolan känner vi samtidigt en oro över domens konsekvenser. Risken är att den hos universitet och högskolor skapar en överdriven rädsla för att göra fel. Risken är också att den stora bakomliggande frågan, frågan om jämställdhet i högskolan, hamnar i skymundan och reduceras till en fråga om kvantitativ fördelning av kvinnor och män. Detta vore mycket olyckligt för lärosätenas samlade jämställdhetsarbete.
Vi vill understryka att det enligt gällande lagstiftning - i fall av lika meriter – är tillåtet med positiv särbehandling. Men det måste ske som ett led i strävanden att främja jämställdhet och i linje med EG-rätten. Uppsala tingsrätts dom är ett underkännande av hur just SLU tillämpat lagstiftningen. Inget mer. Vi vill också understryka att domen har överklagats. Först en prövning i högre instans kommer att ge säkrare svar om rättsläget. Ett avgörande i högre instans kan dock komma att dröja. Det är därför angeläget att redan i dag söka ge lärosätena vägledning i deras arbete. Hur ser den rättsliga kartan ut? Vad får göras? Vad får inte göras? Vad ligger i gråzonen? Högskoleverket bör ta ett ansvar för detta.
I debatten som följt på domen finns de som hävdat att högskolornas möjligheter till positiv särbehandling helt bör avskaffas. Också här menar vi att det är viktigt att hålla huvudet kallt. Ansvariga politiker bör inte överreagera. Möjligheten till positiv särbehandling i fall av lika meriter bör bevaras. Sådana åtgärder kan, rätt utformade, vara ett värdefullt instrument i arbetet för ökad jämställdhet. Men det är långt ifrån någon patentmedicin. För att få förändring till stånd krävs många typer av åtgärder, på många olika områden och nivåer.
Att förändring är nödvändig menar vi är uppenbart. Fortfarande, år 2009, är den svenska högskolan i många viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bl.a. att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, endast 18 procent kvinnor, 82 procent är män. Vi måste fråga oss; vart tar kvinnorna vägen? Och varför? Sammanfattningsvis konstaterar Högskoleverket att vad som framkommer i rapporten knappast kan vara ett uttryck för den enskilda kvinnans och mannens fria val. I stället pekar man på sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla.
Det går inte att, som många gör, förlita sig på att tiden kommer att lösa problemen. Tiden går, men kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter inom akademin består. I vissa avseenden går t.o.m. utvecklingen åt fel håll. På det tekniska och naturvetenskapliga området beräknar Högskoleverket att andelen kvinnliga professorer, om inget görs, kommer att vara betydligt lägre år 2030 än i dag!
Därför behövs en delegation för jämställdhet i högskolan. Delegationen ska under 2009 och 2010 stödja och föreslå insatser som främjar jämställdhet i högskolan. Delegationen kommer att prioritera insatser som syftar till strukturell förändring. Tidigare åtgärder har alltför ofta haft en mer kosmetisk karaktär. Rekryteringskampanjer och ”könsneutrala” informationsbroschyrer kan säkert ibland vara motiverade. Men det är, menar vi, nödvändigt att gå ett steg längre. Det är inte kvinnorna och deras intressen, kompetens och värderingar, som är problemet. Det är akademin som sådan. Högre krav måste ställas på akademins förmåga att pröva – och ompröva – etablerade rutiner, organisation och tradition, liksom den egna självbilden.
Delegationen lyser nu ut medel för 2009. Cirka 25 miljoner kronor kommer efter ansökan att fördelas till insatser runtom i Sverige. Vår förhoppning är att dessa resurser ska ge möjlighet att frigöra den kunskap och det engagemang som vi vet finns inom akademin; hos studenter, lärare, forskare, administrativ personal, fakultets- och institutionsledningar och, sist men inte minst, rektorer.
Låt oss ta till vara den möjligheten tillsammans!
PIA SANDVIK WIKLUND
Länsråd och ordförande i Delegationen för jämställdhet i högskolan
PONTUS RINGBORG
Huvudsekreterare i Delegationen för jämställdhet i högskolan
DJ:s debattartikel i SvD